Krigen vi för mot våra kroppar

Det här är min story om alla de krig jag genom åren fört mot min kropp och mig själv. Det här är en lång text och när du läser det ber jag dig läsa det långsamt och känna efter. Kalibrera dina egna känslor och identifiera hur du fört kring mot dig själv i ditt liv.

Jag har större delen av mitt liv fört olika krig mot de saker som varit till för mitt välmående. Jag har varit i krig mot min kropp.
Jag har varit i krig mot mat.
Jag har varit i krig mot mina tankar.
Jag har varit i krig mot träning.
Jag har varit i krig mot mig själv.
I så många år.

Jag har under åren hört många kvinnor säga att de aldrig igen vill vara i den ålden jag var, för att livet var svårare då. Jag har tänkt att det kanske bara är en åldersgrej, all krigföring och tankar om hur livet borde vara. Jag insåg för varje år mer och mer att det inte var en åkdersgrej, många fler än mig verkade tvärtom odla fler tvivel, tveksamheter och osäkerheter om sig själva ju äldre de blev. Så min teori sprack. Jag är beteendeexpert, att observera beteenden och människor har alltid varit min grej.

Så jag började analysera mig själv på djupet och gick bakåt i tiden för att se hur allt detta började. Jag blev först och främst chockad av hur många år jag behövde backa när minnena och intrycken började flöda genom mig.

Tiden innan krigen mot min kropp

När jag var 4 år började jag observera jag kvinnorna i och runt min familj genom mina stora, förundrade ögon försöka ta sig in i byxor som var för tighta, välja bort olika typer av mat och jag hörde ordet ”banta” ungefär varje vecka resten av mitt unga liv. Jag såg dem och deras väninnor berömma varandra för hur mycket de gått ner vikt och hur smala de blivit medan de satt där över kaffe och cigaretter. Jag hörde dem prata om hur många veckor det var kvar av att dricka diverse pulver och kurer. Jag lärde mig ordet ”kalorier” väldigt tidigt och hur viktigt det var att inte äta sådana. Alla misslyckades förstås och några månader senare satt de där igen och pratade om nästa bantningsperiod för att det var dags att komma in i favoritbyxorna lagom till valfri högtid.

Jag skrattade åt dem och fick ofta höra att jag skulle passa på att äta allt jag tycker om för när jag blir 30 kommer hela kroppen börja falla ihop och jag kommer bli fet. Det hände dem alla tydligen. Jag hade för roligt för att lyssna på ett gäng hysteriska tanter och deras skräckhistorier. Tills puberteten sparkade upp dörren och visade sitt finniga ansikte. Alla ord jag hört tidigare började spela i huvudet som ett gammalt kasettband. Är det nu jag skulle bli fet? Jag är ju faktiskt lite tjock, eller? De där på TV ser ju inte ut så och eftersom de inte gör det måste ju jag se fel ut. Jag har inte platt mage och när jag sitter ner är låren supertjocka. Ska man ha 3 valkar när man böjer sig fram och när börjar gäddhänget komma egentligen? Vad räknas som dubbelhaka?

Som att det inte fanns tillräckligt många saker att ha ångest över så ska man också hinna jämföra sig med alla som går förbi och alla man ser på TV. Det skulle komma att bli några tröttsamma år.

Och krigen började.

Mat var inte längre något som var gott, det var något som var ont.
Träning var inte längre något som var roligt, det var något som var ett måste.
Kroppen var inte längre något som var ett verktyg, det var ett renoveringsobjekt.
Mina tankar var inte längre kreativa, de var en elak röst i huvudet.

Den där jävla outfiten

När jag var 15 fick jag en superfin träningsoutfit av min mamma. Det var en kort Nike-top som slutade precis ovanför magen och matchande hotpants i mörkblått. De var tighta och korta. Jag älskade och hatade den där outfiten så mycket. Jag älskade den för att den var så fin och för att mamma köpt den utomlands när hon var bortrest på en av alla sina frisörmässor. Ingen hade en sån uppsättning och lika mycket som jag ville använda den visste jag att jag aldrig skulle kunna använda den. Min mage var inte tillräckligt platt, mina lår var inte smala och jag fick de där berömda handtagen i sidan av höften när shortsen limmade sig på mig.

Den där outfiten följde med mig i livet fram till jag var 24. Jag slängde den till slut med både ånget och lugn. Lugn för att jag kunde släppa den och ångest för att jag haft rätt hela tiden och min mage fortfarande inte var så vältränad att jag stolt kunde bära de där kläderna.

Jag har i mitt liv alltid haft mycket energi och jag har provat många sorters aktiviteter. Jag spelade tennis i några år, jag har tränat kampsport, jag har sprungit, tränat cirkelträning, provat alla sorters aktiviteter och utbildat mig till yogalärare. Slutligen hamnade jag där alla hamnar förr eller senare när man vill göra något av sig själv – på gymmet.

Kriget mot träningen

Så..here’s a funny story: Jag tränade på gym i över 10 år och jag hatade varje pass och varje minut även om de passen var dubbla och minutrarna var väldigt många och långa. Jag har aldrig haft särskilt roligt på ett gym men jag är den envisaste människan på denna planet. Så jag har inbillat mig att jag tyckte om det. Åratal av gym tog mig inte dit jag ville med min fysik eller personliga utveckling. När jag slängde den där outfiten från Nike hade jag tränat på gym i flera år med PT, utan PT, sprungit halvt ihjäl mig på löpband och lyft så många stänger och hantlar att jag inte visste något annat längre och allt verkade lukta gummi och metall. Ändå dög inte min kropp för den där outfiten.

Eftersom jag inte tyckte att det var roligt var jag ju tvungen att ha en annan motivation och det är såklart tydlig målsättning. Springa längre, lyfta tyngre, minska i fettprocent. Komma någonstans. De nådda målen och mitt driv gjorde att jag tog mig framåt och genom det så länge.

Kriget mot maten

Kriget mot min kost pågick samtidigt. Jag offrade att äta gott för att äta lite. Eller vad jag trodde då, äta ”rätt”. Alla sa olika saker och jag provade alla varianter och den ena gjorde min hälsa sämre än den andra. Den fena som jag är på att observera mönster såg jag att allt som inte kan göras till en livsstil utan bara en kort period inte är bra för kroppen. Denna insikt kom efter att jag på många sätt påverkat min kropp med olika experiment. Jag gör ingenting halvdant, jag gör det all in eller inte alls. Jag tröttnade på allas påhittade teorier och utbildade mig inom näring och lärde mig hur en kropp fungerar.
När man skaffar husdjur lär man sig om vad de behöver för att må bra. Så jag valde att lära mig om mig själv.

Jag skulle lära känna mig själv från grunden. Till 100%

Kriget mot tankarna

En fantastisk resa började och det skulle ta ännu fler år innan jag hittade svaret på alla de frågor jag haft sedan jag för första gången bevittnade min farmor med våld ta på sig ett par blöta jeans för att de sedan skulle torka på henne och vara så tighta som möjligt. Åh, det kreativa 80-talet.

Jag älskade yoga en period. Jag tog bort alla krav på gymträningen och att prestera med vikter och siffror på vågen. Jag hittade ashtanga yoga, en tung och svår yogaform som kräver 100% fysiskt och mentalt. Givetvis förstörde jag även det genom att ställa enormt höga krav och mål som gjorde det hela till ännu ett sätt att kväva mig själv och inte hitta balans som var hela meningen med yogan. Kriget mot min personliga utveckling pågick för fullt. Om det inte var svårt var det inte värt det.
Allting var tvunget att vara en kamp.

Vändningen

Spola fram några år och jag scrollar i min instagram och ser en video på en internetkompis som dansar poledance. Jag ”internetkänner” henne genom en vegangrupp och såg en video på hur hon graciöst och med en galen styrka och flexibilitet tar sig runt stången, upp och ner och allt detta mjukt och vackert. Några dagar senare kom stången jag själv beställt. Jag satte upp den i min yogastudio och stirrade på den. Samma dag som den kom och jag satte upp den började jag sätta upp kurser till hösten. 3 månader av ren och skär lycka med 4-6 timmar träning om dagen följde.

Något hände här.

Jag hade för första gången hittat något som uppslukade mig helt i ren glädje. Utan prestationskrav, utan fokus på hur kroppen skulle se ut, utan fokus på muskelgrupper, öka i vikt, minska i fett, utan reps och sets. Jag fick ett sätt att uttrycka mig i dans, utmana kroppen utan repetetiva övningar, utan scheman, utan tråkiga pass.

Jag satte mig ner och tänkte i flera timmar efter mina första dagar med min pole. Det var exakt det jag gjorde. Jag satte mig ner och tänkte. Hur ska jag få andra med liknande resa som min att hitta sin väg ut ur kedjorna och krigen inom sig sjäva? Hur kan jag använda min resa för att hjälpa andra tjejer?

Vid den här tidpunkten hade jag redan slutfört mina krig mot maten. Jag hade lärt mig om näring och ändrat min livsstil. Efter att jag hittat min växtbaserade livsstil ville jag göra den till max också och försökte med scheman och gjorde som en del andra gjorde. Det passade inte mig alls så nu när jag hade kunskapen behövde jag balansen.

Nu hade jag också hittat glädje i träning igen. Jag hade hittat MIN passion. Detta vägrade jag låta förvandlas till scheman och hemska krav på mig själv. Så även här handlade det om att balansera.

Kriget mot den mentala träningen hade jag förlorat i alla kategorier under mina tidiga år. Jag började förstå att det inte går att hitta balans i bara en del av livet och tro att den ska hålla hela livet igång. Så slutligen såg jag det: Kropp – tanke – känsla. Där var balansen.

Det där med att LYSSNA

Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar om mina tankar ska kritisera mig hela tiden. Det spelar ingen roll hur bra jag äter om jag har en dålig känsla varje gång jag äter och skapar stress i min kropp. Ingenting spelar roll om jag inte lär mig vara tacksam för resan jag gjort och det jag åstadkommit. Tänk att hela tiden ha en kompis med dig som berättar hur dålig du är som inte gör tillräckligt. Den kompisen sitter i ditt huvud och beröttar för dig hur fel du är hela tiden. Hur kan du då åstadkomma någonting i livet du är nöjd med?
Korrekt. Det kan du inte.

Jag hade vid den här tidpunkten verkligen börjat LYSSNA på min kropp. Inte bara lyssna ytligt utan känna efter vad jag egentliten VILL och vad jag mår bra av oavsett hur de sociala reglerna ser ut. Inom träningsvärlden finns det regler om hur man ska äta, jag provade alla dem men det fungerade inte för mig. Efter intensivt lyssnande insåg jag att jag tvingat mig själv att äta vid tidpunkter jag inte ville, på sätt jag inte ville och allt detta för att andra människor sa till mig hur det borde vara.

Jag lyssnade på min kropp och hittade min balans och ultimata hälsa med periodisk fasta och växtbaserad kost. Min hälsa boostade, min kropp släppte taget om gifter och vätska jag burit på i många år. Jag fick energi och glädje i att träna så som jag ville.

Poledance öppnade upp en helt ny värld av tankar och känslor kring min kropp. Jag hittade många lager känslomässiga blockeringar och rädslor.

Att utgå från glädje istället för måsten

Spola fram några år till och jag sitter här nu i min balans som jag jobbat så hårt för.
Jag tränar för att jag älskar det, jag har hittat en träningsform som gör mig glad, ger mig energi, muskler, en vältränad kropp utan att det är en mental kamp.

Jag lever på det sätt jag älskar och lyssnar på min kropp genom periodisk fasta, växtbaserad kost och får massor med näring och energi till träning. Det är aldrig längre en kamp och funderingar på vad jag får och inte får äta, hur mycket kolhydrater, fett eller proteiner det är i saker jag äter. Jag äter vad jag vill, min kropp berättar för mig när den är nöjd. Jag njuter av god mat, desserter och drycker utan att fundera. Min kropp får paus och återhämtning, den får tillräckligt med mat, rätt mat och fungerar som det väloljade maskineriet det blivit.

Eftersom jag lever enligt min egen rytm och inte konstruerade scheman och jag gjort mig vän med min kropp och allt som är till för att göra den nöjd och glad har jag funnit ro i mina tankar och hjärta. Jag mår bra, jag är lycklig och min inre röst är nu min bästa vän och största stöd.

Jag önskar lite att jag hade den där outfiten kvar. Jag blir 33 om ett halvår och min kropp är den kropp jag alltid önskat mig. Vad gjorde det? Inte bara att jag tränar mer, inte bara att jag ändrade min kost, utan att jag valde att lära känna mig själv och vad JAG ville.
När jag valde att bli min egen bästa vän kunde jag göra de förändringar jag ville, framförallt kunde jag höra vad min kropp ville ha istället för att försöka tvinga den till saker.

Jag hittade glädjen och möjligheten att träna det jag älskar.
Jag hittade min perfekta balans i kosten och valde att lära mig vad som är bäst för min kropp.
Jag valde att bli min egen bästa vän och ge mig själv stöd, inte kritik för varje sak som inte fungerade som jag ville.

Boss the fuck up

När alla pratar om hur glad man borde vara för att man är ung och har alla möjligheter glömmer man bort att alla brottas med inre demoner oavsett hur de yttrar sig och vad de kritiserar. Dålig självkänsla är inte en ålder. Dålig självkänsla är att inte känna sig själv tillräckligt bra och att inte acceptera och respektera sig själv fullt ut. När man kommer ut på andra sidan ser världen så mycket bättre ut. Jag älskar och respekterar mig själv oavsett om jag gör misstag eller tar fel beslut. Det är okay att tappa fotfästet. Hur du väljer att hantera det är vad som avgör hurdan du är, mot dig själv och andra.

Så när de berättade för mig att kroppen faller ihop efter 30 kan jag säga att de hade fel.

Jag skapade min drömkropp efter 30, jag har fantastisk självkänsla och självförtroende, jag har full tillit till mig själv och den största respekt för allt jag är och har varit. Med rätt träning och rätt kost har jag full makt och frihet i min hälsa och min kropp. Jag tog ansvaret och jag agerade. Jag lärde mig det jag behövde. Ingen annan har ansvar för mitt välmående, det är endast jag. Rätt träning är träning som du tycker om. Rätt kost är kost som ger din kropp näring, energi och glädje.

De hade fel. För det är inte åldern som bestämmer över mig. Det är jag. Mina handlingar visar vem jag är, inte någon annans definition av mig eller min ålder. Bara jag.

I bossed the fuck up.

Categories: poledance