Jag observerar, det har alltid varit min grej. Jag har alltid haft ett enormt intresse i det mänskliga beteendet och det har gjort att jag alltid har en lång period av reflektioner kring situationer, beteenden, människor och inte minst konflikter. Jag har alltid fascinerats av hur lätt människor tar sidor i olika konflikter. Det är så många nyanser, det är olika versioner, det är allas olika filter, det är tolkningar och så mycket som spelar in. Men människor utan någon sorts information kan på några minuter besluta sig för åsikter, rykten och kritik som påverkar någon annan människas liv. Det finns inget som samlar människor så mycket som ett gemensamt drama eller en saftig skandal.

Man kan fastna i sina förväntningar av någon, oftast en vän eller familjemedlem man ser upp till. När man själv saknar självkänsla, mål, riktning i livet är det lätt att projicera sina önskningar och drömmar på någon annan. Det här skapar två problem: 

1. man höjer någon annan och sänker sig själv. Det hänger ihop nämligen, när man höjer någon genom att de förväntas klara av allting genom att rycka på axlarna och inte reagera på livet som en ”vanlig” människa betyder ju det att de måste vara mycket bättre, starkare och mer upplysta än vi.

 2. Den andra personen har inget utrymme att begå mänskliga misstag, för den perfektion de förväntas vara kan inte göra de fel en vanlig människa kan. För om någon som verkar ha koll på allt kan göra fel och vara mänsklig, hur är det då för oss som är vanliga, dödliga och mediokra människor? 

Extrema exempel på detta är när människor blir besatta av sina idoler och engagerar sig i deras liv till den grad att de tror att de känner personen. De engagerar sig i deras skilsmässor, val av namn till barn, hur de lever sina liv och en massa andra personliga saker.

Vi lever i en värld som redan är besatt av perfektionism. Vad perfektionism är, är vi egentligen inte ens överens om men det verkar som att det är något media bestämt och vi gått med på. Extremt många av de som anses perfekta lever de mest olyckliga, ensamma liv och har massor av andra människors förväntningar på sig. Andra som inte har den sortens press på sig har en extremt elak och kritisk röst i sitt eget huvud. 

Hur blev vi så olyckliga? Svaret är: Förväntningar.

Förväntningar på människor, på oss själva, på situationer, på saker. Vi förväntar oss att inte bli dömda och dömer andra, vi förväntar oss att få göra misstag men om någon annan gör det ska de skämmas. Vi förväntar oss att människor ska ha samma värderingar som oss och förstå hur vi menar och tänker. 

Alla som känner till mitt arbete och mig vet att jag gjort tjejers självkänsla till en hjärtefråga. Vi tjejer och kvinnor lever från början med en tung börda av skam och skuld. Vi ska skämmas för vår sexualitet, för våra kroppar, vi ska känna oss skyldiga att ställa upp på saker för att andra ska vara nöjda, vi ska ställa upp, vara snälla, söta och lydiga, tysta och vänta på vår tur, vi ska låta män avbryta oss för att de har viktigare saker att säga och gör vi inte alla dessa saker är vi hysteriska, vi är bitches. Vi ska försöka vara omtyckta och anpassa oss. Allt som har med vårt utseende att göra har på något sätt kommit till att handla om män och att göra sig om tyckt av dem. Om du tror att mitt läppstift är för att du ska tycka att jag är snygg, då har du ett extremt problem med din självkänsla och ego. Lös det, tönt.

Men vad gör vi? vi jämför oss med varandra och spelar spelet någon annan skapat. Vi gör varandra till fiender. Vi förväntar oss ännu mer av varandra och pressen bara ökar.

Jag är 32, jag får fortfarande dessa förväntningar på mig. Jag har alltid rört mig i mansdominerade branscher och där är det tydligt vad man förväntar sig av en kvinna. Jag har alltid rört runt i den grytan och det har alltid straffat sig, MEN det har alltid varit värt det och jag kommer aldrig sluta, för det kommer komma en tjej efter mig och hon kommer få det lättare. Det kommer alltid vara någon som får det lättare när vi väljer att bättra oss själva. Det är det allting handlar om, förändringen börjar med oss själva. Förväntningar skapar inte en bättre värld. Medvetenhet om oss själva gör det. 

Vad har du för förväntningar på de nära dig? På dig själv? På din partner? Förväntar du dig att andra ska ansvara för din lycka och glädje? För om du gör det kommer du alltid vara olycklig. Du är den enda som är ansvarig för din lycka. Inte din mamma, inte din partner, inte ditt barn. Enbart du. Och lika mycket som det är en börda att inse det, så är det där friheten ligger.